
Det här är våran lilla Lennart. Han är en sån där farlig kamphund ;) eller som vi normala människor kallar det, en underbart glad och gosig amstaff. Lelle blir tre år nu i maj men är fortfarande som en liten valp :) Han är nog motsatsen till vad folks fördomar om den här rasen. Han har aldrig visat nån form av aggression eller ilska, bara blivit lite sur men, en vända ut i hallen brukar räcka för att han ska va på topp igen. Aldrig bråkat med nån hund, bara syskon gnabbas och fått lite på nosen i uppfostringssyfte då han kan va lite mycket ibland ;) och kampa? Ja det gillar han, dock har han världshistoriens sämsta grepp så det går ju sådär :p men attackerar folk det gör han, i ren och skär lycka kastar han sig över folk, känd som okänd och överöser än med pussar så man tror att "snart släpper huden" och råkar fötterna sticka fram när du ligger och kollar på tv så kan man få sig ett litet nyp i tån varpå ett litet huvud sticker upp med lek som lyser i ögonen. Men elak, ingen som har träffat Lelle kan anklaga honom för det, han är genom snäll och full av kärlek gentemot allt och alla.
Jag blev intresserad av att köpa en amstaff när Tyson va liten, jag ville ha en hund att ställa ut och vart helt kär i Årans kull. Jag vart kär i den linjen så efter ca 1.5 år va det dags att hämta hem min lilla knodd. Kullen va 100% woods och i princip andra generations européer. Morfar Harlin va importerad till Polen från USA, mormor linjeavlad på samma linjer. Mamma Tija kom till Sverige från Polen, farmor och farfar importerade från USA till Holland och pappa Teddy importerad från Holland till Polen och är nu pensionerad i Kristianstad, en ståtlig herre trots sina elva år. Lelle föddes i en kull om 10 st valpar, bara grabbar. Tyvärr överlevde inte tre av dom trots stort engagemang från uppfödaren, så Lelle har 7 brorsor runt om i Sverige. Från början hade en Italiensk kennel tingat en tik men det blev ju inga tjejor alls ( inte heller ca två år senare när samma kombination gjordes, endast en grabb blev det då)
Lelle fick sin färg från pappa Teddy som också är blue fawn och sina tecken från mamma Tija som är svart och vit.
Lelle va egentligen inte mitt första hands val utan snarare tredje eller fjärde. Men nu är jag glad att det blev han! Kunde inte ha fått en underbarare hund!
Den 19:e juli bar det iväg, jag, syrran och hennes då varande satte oss lite senare än planerat i bilen för den "korta" färden mot Kristianstad...
Vägen ner va rätt smärtfri men vi väntade lite för länge med att äta, en bit nedåt så försvann alla vettiga matställen och ersattes med tveksamma hak... Men vi överlevde trots den taskiga maten och vi kom till och med fram tillslut :p
Väl där fick vi träffa Lelles mamma, pappa, extra mamma och den brorsa som va kvar.
Efter att klappat på hundar, blivit naggade i fötterna och skällda på av valpar, snackat massa och skrivit papper så va det dags att ösa in oss i bilen för hemfärd med en extra vikt i form av en 3.5kg klump som skulle heta Relic (Trodde jag ja…). Jag ångrar att jag inte tog fler bilder just där…
Efter första mötet med oss blev Lelle utmattad och slocknade på min mage innan vi ens hade kommit ur Kristianstad. Han sov hela vägen hem och vi var tvungna att väcka honom när vi stannade till.
Hemresan va jobbigare, vi började med att köra vilse och tillslut slog tröttheten in. Vägen hem kändes som en evighet trots att jag med min dåvarande nya flirt som va lagom glad i hågen (Adde ;))
När vi äntligen va hemma efter en tripp som tagit betydligt längre tid än vad vi hade räknat med så va det dags att presentera Tyson och Lelle för varandra. Lelle verkade skeptiskt till hur han skulle ta det hör med den svarta stora saken som inte verkade veta alls hur han skulle bete sig men dom började leka redan den natten.
Lelle började snabbt se upp till Tyson och in i rollen som lillebror skred han. Visst va det kul med en lekkamrat, för kaxigare och tåligare än vad man kunde tro, det va han. Men det hör med att alltid ha någon i hasorna och som snodde hans leksaker tog det lite tid för Tyson att vänja sig vid. Och det närgångna beteendet! Första gången Lelle gjorde kringlan för att skeda med Tyson tittade Tyson på honom med stora ögon, smög upp och rusade därifrån :p Men lillebror hade inga planer på att låta Tyson smita undan utan Tyson fick lov att vänja sig vid lilla Lelles närgångna sätt där Lelle låg tätt intill honom, på honom eller bara satte sig rakt upp och ner på honom.
Lelle kör fortfarande samma stil :pMen nu är Tyson med på det så en hög med hundar halft på varandra hör till vanligheterna hemma hos oss. Och än idag är Tyson Lelles idol som han ser upp till, en storebror som han fortfarande imiterar och såklart jävlas med ibland, och Tyson ser ser det fortfarande som sin uppgift att uppfostra Lelle.
När jag "bokade" Lelle så va det meningen att jag skulle vara ledig när han kom, men saker och ting förändrades vilket gjorde allting väldigt struligt ett tag, familj och vänner hjälpte till så gott dom kunde men det funkade inte i längden. Som tur va så fick jag ta med honom till jobbet och det funkade kanon! :) han sov mest hela dagen under mitt skrivbord och på rasten blev han väckt för lite kök, promenad och lek och sen sov han resten av tiden igen :p förutom dom sista veckorna då han började bli aktiv en timme innan jag slutade, men Adde kom och snodde han ibland då :)
Ofta märkte ingen ens att han va där, utslagen under skrivbordet, men ibland fick han sina ryck och kunde va riktigt dryg, men jag lärde mig att alltid ha med mig ben och leksak ifall att. Det hjälpte dock inte om jag lämnade skrivbordet.
I jämförelse med hur Tyson va som valp så va Lelle riktigt jobbig, han har aldrig varit den smartaste av hundar så allt gick trögt att lära lille, inklusive att bli rumsren. Han är lite efter på det mesta, tex började han inte lyfta på benet för än han hade passerat åtta månader :p
Tugga sönder grejer va han fenomenal på! Inte en hel sko hade jag ett tag och min säng blev grymt lidande! En morgon när jag vaknade, skulle såklart upp och jobba, det första jag såg va ett hav av skumgummi, tyg och träflisor. Det va högar och en massa utspritt i hela sovrummet, deras soffa hade fått lida den natte utan att jag vakna :s
I trotsåldern va han hemsk, lyssnade inte på nåt och vissa av dom tendenserna sitter fortfarande i :p
Att va själv är det väl ingen hund som gillar egentligen men Lelle tar det längre än så. Han protesterar genom att massakera allt i sin väg! Och inget funkar! Inte och trötta ut honom till max, inte bur (han tar sig ur förstärkta stålburar) munkorg funkar tillfälligt tills han kommer på hur han ska komma ur den, han har iaf slutat skrikit när man går, ja han skriker ju fortfarande om man går ut med Tyson och inte honom. Enda undantaget är mornar, före tio elva måste man släppa ut hunden på promenad och väl hemma somnar han igen. Det är inte förns vid ca tio som han börjar vakna till liv, så innan det kan man lugnt lämna honom själv :p Men det är inte bara då Lelle är trött utan han vill även ha en tidig kväll. Runt nio tiden så kan Lelle knappt hålla ögonen öppna längre hur mycket han än försöker kämpa emot :p
Lelle är inte alls lika matgalen som dom andra två, men det finns två saker han är tok förtjust i. Han sitter som ett ljus bredvid en när man äter risifrutti, bland det bästa han vet, dom andra tycker inte riktigt det är värt energin att få slicka ur en tom risifrutti burk, men Lelle älskar det! På alla hjärtans dag visade Lelle en annan förtjusning, gelé hjärtan, helt tokig blev han i dom :p

Och så va det det här med namnet. Jag valde Relic för att jag ville ha ett fint och ovanligt namn på honom som ingen annan hade kommit på. Men det va tydligen för knöligt för folk, han fick en massa andra namn istället. Första gången pappa träffade honom och frågade vad han hette tuttade han förvånat på mig, klappade hunden på huvudet och sa ; hej Ludde! På jobbet fick han heta bla korven och Adde kallade honom Sigge för att nämna några. Nästan alla hade ett get namn på Lelle, men eftersom jag träffade Adde så va Sigge det som höll på att sätta sig och jag hatade det! Jag och syrran spånade och tillslut blev det Lelle, som har lett till smeknamnen ; Lenardo, Leonard och framförallt Lennart! Lelle vart accepterat och verkade roa folk så det satt sig iaf :)

Det va meningen att Lelle skulle bli min utställningshund. Planerna på det har inte gått som förväntat. Lelle växte konstigt och fick inga bra omdömen på utställningarna, jag tappade lite lusten då så förra säsongen vilade vi helt. Nu har Lelle växt till sig och så fort snön är helt borta ska vi försöka muskla på honom lite till så kanske jag tar mig i kragen och gör ett nytt försök. Än ät det inte försent.
Det är svårt att tänka dig att det snart har gått tre år sedan Lelle flyttade in i vårt hem och våra hjärtan, denna underbara lilla filur.
Lelle är väldigt trygg i sig själv, ser på saker och ting med stor nyfikenhet utan rädsla.
Inget ont i denna lilla grabb, bara ren kärlek och glädje. När en annan hund står och skäller på honom piper Lelle av förtjusning och viftar glatt på svansen.
Han tror att allt i världen är gott och att inget vill honom något ont. Han älskat allt och alla och skulle följa vem som helst till världens ände utan att tveka. Han ser på världen och allt i den med oskyldiga ögon.
Han är en otroligt social grabb som inte låter sig bli lämnad utanför.
Ingen som träffar Lelle kan låta bli att tycka om honom, förutom andra djur, dom verkar ha lite svårt för hans energiska energi.
En hund med mera livsglädje och kärlek till livet är svårt att hitta.
Hans enda missnöje här i livet är att va ensam.
Lelle är en riktig liten pajas och glädjespridare. Man kan alltid få sig ett gott skratt och ju mer man skrattar, desto mer till sig och glad blir han :)
Är man ledsen, nere eller har en allmänt dålig dag så är det alltid Lelle som kommer och försöka muntra upp än. Det är svårt att va arg på honom eller arg överhuvudtaget när han är i närheten, hans kärleksfulla och positiva sätt kan få vem som helst på bättre humör.
Han är mitt lilla lyckopiller och förgyller verkligen mina dagar...